Jag blir så glad när jag går runt i vår trädgård. Snö tunga grenar. Isblå himmel. Snön knarrar under mina fötter.En blek sol som kämpar.
Vi är inbäddad i ett snö täcke av bomull. Ljuset kämpar! Jag känner verkligen att ljuset kämpar. Jag känner det genom märg och ben. Kylan biter i min haka och kinder. Får man lov att känna sig lite lycklig i dessa tider? Eller kommer vi då följas av mer olycka. Vågar jag? Eller ska jag fortsätta känna ett lagom jämnmod? Tankar jag brottas med just nu. Vågar jag vara lycklig? Det är nästan så att pekfingret vill deleta alla ”lycklig ”i denna text. Hoppet måste väl få vara kvar? Så som ramsan om de fem snöflingorna då sista versen går så här En liten snöflinga så ensam var men den blev till en istapp. Det kan kanske inte bli lika som det var förut, men det blir något annat. Som också är bra kanske till och med bättre. En istapp är ju också så otroligt vacker.