Sant.

Varför är lagom i allt det som provocerar minst?
Varför är att leva ut sina känslor och passion så provocerande?
Varför ska man älska lagom hata lagom och uttrycka sig lagom?
Inte för mycket,  inte för lite. Undret är tydligen inte att flyga i luften eller att gå på vatten utan att vandra på jorden.
Men om man inte kan hålla sig inom lagom hägnet! Hur ska man då göra om man inte klarar av att gå i fållan utan vill vara fri? Inte släppa taget helt utan bara få vara. Sig själv! Skratta högt, skryta och hylla sig själv. Jag är faktiskt bra på det här! Du kan faktiskt lära dig nåt av mig. Eller gråta och fasa och få känna sig osäker och misslyckad. Utan att få en klapp på axeln, med orden nu överdriver du allt. Inte få känslorna vägda på en våg där mät pilen slår över på du är onormal. Eller snarare olagom. Är man lyckligare om man är klädd efter modet, har inrett efter trenden och är lyssnande på innelistan på Spotify? Är man lycklig om man balanserar på lagom tråden? Eller är man lyckligare om man provocerar och lever sitt liv efter egna premisser? Kanske inte lyckligare men ändå sant.