Idag slutade jag tidigt och efter att röjt köket efter de två hemma arbetande familjemedlemmarna. Plockade jag fram resterna av popcornen från förra veckan. Satte på ett riktig engelsk drama.
Hop Gap med Annette Bening Bill Nighby och Joch ÓConnery. Långsamt små puttrigt vackra landskap med hedar hav och stand.
Engelska blommiga tapeter. Te drickande sorglig musik nostalgi samtidigt sån social realism,tät och ångestladdat.
Hur det kan vara när vuxna barn flyttat hemifrån och man bara är ett åldrande par kvar? Se den gärna.
I början trodde jag att jag kunde rädda dig.
Men tillsist är allt jag kan göra att hedra dig. Min mamma, främst bland kvinnor.
Min värme och min tröst min trygghet min stolthet.
Du var den jag ville glädja.
Du är den jag vill ska applådera mig.
Min pappa fräst bland män.
Min lärare min domare.
Den man jag vet att jag kommer bli.
Ni blir äldre nu.
Ni är fortfarande före mig som ni alltid kommer vara.
För alltid längre fram på vägen.
Förlåt att jag så gärna ville att ni skulle vara starka för evigt.
Förlåt att jag fruktade er olycka.
Som ni uthärdar ska jag uthärda.
Håll mina händer och gå den gamla promenaden en sista gång.
Släpp sedan mig fri. ( text från filmen)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar