Herre gud vad det regnar och Karin Boye.

 Vi har ju haft en torr sommar men nu kom regnet, känns som molnen har samlat på sig så mycket vätska under sommaren och bestämmer sig nu för att släppa ner allt. I fem dagar har det regnat konstant. 

Gävleborna har det inte lätt där är det översvämningar. Fick för mig att titta in på synonymer.se och söka på regn. Lyssna här , håll i er här kommer regnorden : nederbörd regnskur skur regnby väta skval regnrusk rusk rotblöta regndis regntjocka regndimma småregn duggregn dusk duskväder våtväder skyfall ösregn störtregn störtflod ström dusch kaskad.

Läser ni dikter. Jag gjorde det mycket mera förr när jag var ung.

Vet ni att Karin Boye skrev dikter tidigt denna dikt skrev hon när hon bara var 14år.

Och regnade det i nätter och da'r, 
så skulle jag dock ej klaga: 
var droppe är som kristall så klar 
och skön som den skönaste saga, 
ett spätt litet väsen, så fagert och ungt, 
som sakta från molnet faller 
och glider till marken och somnar tungt 
vid glittret av tusen kristaller. 

---

Karin Boye: 14 år

Min favorit dikt av Karin Boye är naturligtvis det gör ont  när knoppar brister. Men en lite mer bortglömd dikt är denna. Som heter dröm.

Dröm

Skymning över en okänd stig...
Färglösa mullväxter,
stora svampar
spira ur marken, där ljudet kvävs.
Slingrande kala stammar
sträcka sig upp och försvinna i mörkret.
Hör det hemska suset där uppe,
som aldrig tystnar!

Nyss i solen
sjöng jag på blommande ängar
Pan, Pan, den store Pan.
Hånfullt viska nu
kärrens susande bubblor:
"Här i de hemliga djupens skog,
här är också hans boning!
Vågar du ännu sjunga
Pan, den store Pan?"

Hjälp, min fot sjunker!
Gungfly är marken,
Ruvande lura
svarta vatten, halvt i sömn,
orörliga, outgrundliga,
på mig, sitt rov.
Alarnas ormlika stammar,
vuxna ur våta kärret,
vrida sig kvidande hit och dit.
Ångesten sträcker sig ur dyiga vatten
händer, svarta och knotiga,
lika de fuktdrypande
murkna grenar, där mossan gror.
Hjälp, o hjälp, vilka hemliga
djup, som begära mig!

Likväl -- är det ej blommors doft?
Runt omkring över mörka kärr
lysa knoppar,
vita knoppar --
o de slå ut, de slå skimrande ut!
Min fot får fäste bland vita kalkar,
och över djupen far ett sken --
det ljuvaste löje.

Böj dig, hjärta,
böj dig och tillbed!
Här i de hemliga djupens skog
sjunger jag Pan,
sjunger jag bävande
Pan, Pan, den store Pan!